Redo för Madagaskar

Matsmältningsproblem, huvudvärk, diarré, hudutslag, synproblem, håravfall... Det här är vanliga biverkningar av den malariamedicin jag började äta i morse.

Nu blir det bloggpaus i minst tio dagar, för i morgon bär det av till Madagaskar. Jag kommer tillbaka till la Réunion den 8 maj och fortsätter ganska snabbt efter det resan till Muminlandet.

Kommer med en rapport över alla biverkningar av malariamedicinen i maj.

                                                               Hej då bloggen!

11 m2

Nu har jag bara tre nätter kvar i mitt rum på universitetscampuset. Vad snabbt tiden gått!

Hade min sista praktikdag i går. I går var också första gången jag fick besök av Kackerlackan i mitt rum. Några ödlor har jag haft redan tidigare, men inga kackerlackor. Ser det som ett tecken på att det börjat vara dags att packa sina saker och åka vidare.

Att bo på campus har fungerat bra. Det är billigt och man har det man behöver. Den största nackdelen enligt mej är att man inte har något eget kylskåp. Det finns nämligen osttjuvar här...

Campus ligger i Sainte-Clotilde, ca 20 minuters bussresa från Saint-Denis centrum. Bussförbindelserna är bra, men tyvärr slutar de gå runt klockan åtta på kvällen. Det är ändå lite väl tidigt tycker jag.

Le Maloya

Ikväll ska jag på en utomhuskonsert med Danyél Waro, det mesta kända namnet inom musikgenren Maloya här på la Réunion.

Det finns två traditionella musikgenrer här: maloya och sega. Maloya sägs ha uppstått ur Sega, som också finns på t.ex. Mauritius och Seychellerna. Båda genrerna härstammar från slavarnas sånger. Sångerna sjungs på kreol såklart - förr var det ett sätt att håna slavägarna, vars språk var franska.

Lockande marknader

För en tid sedan publicerade min vän Ana foton från en marknad i Wien, och jag kommenterade då att det finns något oerhört lockande med marknader. Speciellt här är marknaderna en spännande blandning av sprakande färger, behagliga dofter och starka odörer, högljudda rop av handelsmän som skriker ut sina erbjudanden, småpratande kunder, bilar som tutar, höns som kacklar...

Färgglada korgar som "alla" här använder när de handlar.

Här köper man exotiska blommor för en spottstyver.

Den stora marknaden i Chaudron är speciellt bra här. Den ordnas onsdag och söndag förmiddag varje vecka och man kan nästan hitta allt där.

L'ananas Victoria - Réunions egen söta ananas.

Zatte.

Namnet på frukten zatte är kreolskt och den har faktiskt inget riktigt namn på franska. Fruktens yta är lite gryniga, som om den bestod av en mängd små kullar. För att äta den bryter man isär den. Varje "kulle" motsvaras av en liten geggig klyfta med vitt fruktkött och en mörkbrun kärna, som man såklart ska spotta ut. Smaken är ganska mild, men lite syrlig.

 

Le piment vert.

Jag har redan tidigare nämnt att man äter mycket piment här. De finns i flera olika former och färger: röda, orangea och gröna, långsmala som på bilden eller som minipaprikor. Pimenten används för att krydda mat. Det finns också speciella bonbons de piment, som är lite smuliga friterade småkex med stark smak.

Le goyave.

Le goyavier.

Goyavier  paminner lite om körsbär, fast känns mer som en citrusfrukt. Goyave smakar annorlunda, kan inte riktigt beskriva den. Jag tror den finns i Finland också.

Les samoussas.

Till fest och vardag bjuder man ofta på samoussas här. De härstammar från Indien och består av friterade små knyten med fyllning av t.ex. kyckling, räkor eller ost. Man kan få dem med eller utan piment.

Bark med olika egenskaper - vissa är bra för att sänka kolesterolvärdena, andra mot huvudvärk...

På marknaden kan man också köpa traditionella örter eller barkbitar för att bota sin krämpor. De lär ska vara bra för magont, kolesterolvärdet, blodcirkulationen etc. Bitarna sätts i kokande vatten, som får dra i sej lite av barken före man ska dricka vattnet. Råversionen av hälsote med andra ord.

Le Tamarin.

Utseendet på tamarinen lurar en lite, det är faktiskt godare än det ser ut. Min första tanke när jag smakade tamarin var att det är lite som ärtskidor, fast surare. Man bryter av dem på mitten och tuggar pa det gröna innanmätet. Skalet kan man också äta. Réunionnaiserna brukar också doppa dem i salt för att förstärka smaken. Det är förresten också en sak man lär ska göra med gröna mangon, även om jag aldrig provat det. Tamarin kan också användas i rougail eller i rhum arrangé.

På marknaden kan man också köpa en kokosnöt, dricka mjölken och be försäljerskan hacka upp resten så att man får ut kokosen. Pas mal!

Behöver man en kyckling, anka eller kanin (till middag) ordnas det också lätt!

Vandring vid vulkanerna

Lyckliga jag vann en tävling och fick Mister Finland på besök för några veckor för en tid sen. Till en Mister Finlands uppgift hör ju att hålla sej i form och det är ju som vi alla vet ett kontinuerligt arbete. Vi tillbringade därför de flesta helger med att bestiga berg.

Vulkanerna, den aktiva Piton de la Fournaise och den till synes utslocknade Piton des Neiges, var kanske vad vi kan kalla huvudmålen.

Piton de la Fournaise var först ut. En rätt lugn vandring på ca 4½ timmar från vår gîte, övernattningsstället, och tillbaka. Vi såg... lavasten. Och lite mer lava...sten. Och en rykande kraterbotten när vi kom upp på toppen. Det senaste utbrottet var 2010, och det var rätt fascinerande hur man kunde se skillnaden mellan olika utbrott på färg och form på stenarna. Vädret visade sej från sin bästa sida och vi kunde se ända till toppen på föremålet för nästa vandring, vilken ändå är en bra bit bort.

Plaine des Sables - månlandskap på väg mot la Fournaise.

Piton de la Fournaise nedifrån.

Vy mot öster ungefär halvvägs upp.

På toppen.

Kratern av Piton de la Fournaise. Senaste utbrott: 2010.

Vissa åkte rutschkana ner...

Den lite tuffare bergsbestigningen gick upp till Öns högsta topp, Piton des Neiges. Först 2½ timme uppåt på välskötta, men branta stigar. Mjölksyra i benen. Där, utanför följande gîte, slog vi upp vårt lånade tält för att sova en natt i regn och rusk. Klockan 04.00 steg vi upp och en halv timme senare var vi och ett lämmeltåg på väg uppför den sista delen av stigen, för att se toppen i soluppgången. Efter ca 1½ timme efter vandring i pannlampans sken var vi framme. På toppen var det jättekallt och fast vi hade både jackor, byxor och en sovsäck som skydd frös vi rejält. Vädret var inte lika gynnsamt som när vi vandrade upp till Piton de la Fournaise, och vi såg därför inte den panoramavy över hela ön man i molnfritt väder kan se. Förutom en fin soluppgång över molnen såg vi också en vy över Cilaos-cirkeln och övergången från Cilaos-cirkeln till Mafate-cirklen. Och vi såg havet... Vandringen ned gick riktigt bra, även om vaderna gjorde mej påmind om helgens ansträngningar flera dagar efteråt.

Mellan 20 och 30 personer startade från stugan mitt i natten!

Soluppgången!

Cilaos när det höll på att ljusna.

Det var fullt med folk på toppen kl. 06.00.

Blickar ut över Cilaos.

På vägen ner från Piton des Neiges.

Mellan toppen och stugan, uppe på krönet av cirkeln.

Överexponerad bild av Cilaos. 

 

Vårt hurtbulleskap står sej ändå inte i jämförelse med de som tränar inför loppet la diagonale des fous. Den vandringen  på ca 160 km kräver att deltagarna springer från det ena hörnet av ön till det andra och i princip upp- och nedför alla cirklar. Den snabbaste brukar göra det på knappt ett dygn. Tävlingen gör helt klart skäl för sitt namn, vilket kan översättas till ungefär "galningarnas diagonal".  

When in Rom(e)...

På la Réunion odlas det traditionellt mycket sockerrör. Förutom att man får socker av dem får man också...

ROM!

Réunionnaiserna älskar sin rom. Framförallt älskar de att göra egen smaksatt rom, rhum arrangé, genom att blanda i diverse frukter och kryddor. Det är också en sak man gör i Madagaskar. Man kan göra rhum arrangé med ananas, mango, litchi, goyavier, vanilj, kokos, tamarin, sapotille och många andra saker.

På samma sätt som i Finland för den stora alkoholkonsumtionen förstås också med sej negativa saker. En stor del av de brott som begås sker under alkoholpåverkan eller under påverkan av andra substanser. Ofta händer det att man får läsa om hur en fest mellan vänner slutat olyckligt. Uteliggarnas antal här upplever jag inte som speciellt stort, men det är ändå rätt vanligt att man ser påverkade personer ragla fram längs gatan vilken tid som helst på dygnet.

Måtta med allt. I ett köksskåp hemma finns det nu två flaskor rom som suger i sej fruktsmak och väntar på att bli färdiga. Den ena innehåller mango, passionsfrukt och vanilj, den andra goyavier. Ni får komma och smaka senare i år om ni vill.

Klappa händerna när du är riktigt glad...

... eller också när du vill stiga av bussen!

Klapp klapp!

De gula bussarna som man tar för att komma från en ort till en annan har nämligen inga stoppknappar. Vill du signalera att du vill stiga av är det bara att klappa händerna. Fungerar bra, förutsatt att man vet efter vilken hållplats man ska stiga av eller hur omgivningen ser ut. Annars funkar det lika bra att snällt be chauffören stanna på rätt hållplats redan i samband med att man går ombord

Ibland tillämpas samma system i de lokala bussarna också, även om en dam jag träffade häromdagen tyckte det var en gammal kvarleva från mera omoderna tider. Man vet att du kommer från den södra delen av ön ifall du klappar i händerna, sade hon lite nedlåtande.

Il était une fois...

Det var en gång en liten katt. En liten, lurvig, vitbrun kattunge, så liten att den ännu inte öppnat ögonen. Liten och hjälplös låg den mitt i den gassande solen på en parkeringsplats när en praktikant en måndag morgon traskade förbi. Ingen kattmamma i sikte. Praktikanten, som inte ville att denna bedårande varelse skulle bli överkörd flyttade den längre in i gräset. Kattungen pep. Ett hjärtskärande litet pip. Ett sådant pip, som bara en mycket rädd liten blind kattunge som bara känner temperaturer och dofter kan känna. Praktikantens hjärta led. Vad skulle hon göra? Skulle hon sätta den i väskan, gå och köpa lite mjölk för att föda upp den och senare ta den med sej till hemlandet? Eller bara lämna den till sitt öde? Tänk ändå om någon körde över kattungen eller om en hund kom och bet ihjäl den... Efter lite resonerande med sej själv och de små rösterna beslöt praktikanten sej för att lämna kvar kattungen. Det kanske ändå var det bästa, intalade hon sej och fortsatte promenaden till praktikplatsen. 

Timmarna gick. Praktikantens tankar svävade runt kattungen och dess öde. Jag kan ju alltid gå förbi platsen där den låg på väg hem, tänkte hon. Om den är kvar är det säkert ett tecken på att jag borde göra något. Dagen tog slut och praktikanten påbörjade promenaden hemåt. Hon vek av vid den väg som vanligen bara var en genväg hemåt, men som idag ledde till den speciella kattungsplatsen. Där låg det lilla knytet ännu. Lite hade det rört på sej. Magen höjdes upp och ner i en ojämn rytm. Det måste ha varit en tung dag. Praktikanten tittade på det med en klump i halsen. Stackars liten, vad ska det bli av dej? Än en gång funderade hon på att ta kattungen med sej, men bestämde sej först för att gå och handla mat. Att bära på en blind kattunge i matbutiken blir nog alltför krångligt. Så hon skyndade på stegen för att snabbt hinna handla det nödvändigaste. 

I matbutiken stötte praktikanten på en bekant, vars hjärta också började blöda när hon fick höra om den lilla ensamma kattungen. Tillsammans bestämde de sej för att göra något, och började med att köpa lite mjölk för att kunna mata det lilla livet. Sedan skyndade de sej att fylla sina korgar med de andra förnödenheterna de behövde, packade väskorna och satte av mot kattungsplatsen. När de kom fram var det redan mörkt. De försökte lysa med lamporna, men ingenstans såg de den lilla, ensamma kattungen. Den var försvunnen. Kanske hade mamma katt kommit och hämtat sitt lilla barn. Kanske hade någon annan hört pipen och förbarmat sej. Kanske hade en hund kommit och... 

Lite besvikna, men samtidigt lite lättade fick de fortsätta sin färd hemåt utan kattunge. Det var nog det bästa trots allt.

Den réunionnaisiska kameleonten har inget med sagan att göra.

Till valurnorna!

I dag är det första omgången i det franska presidentvalet.

Presidentvalet har verkligen varit på tapeten under hela tiden jag varit här och varje dag har man skrivit minst 2, ibland 4, sidor om det i tidningen. Politiken är närvarande här på ett helt annat sätt än hemma. Med tanke på presidentens maktbefogenheter är det också bra att valet får mycket synlighet. Den franska presidenten har nämligen stora maktbefogenheter, till skillnad från Finlands president. Frankrike lever i den s.k. femte republiken. Den uppkom 1958 efter krav på mer makt från general de Gaulles sida för att han skulle gå med på att bli president. Presidenten har nu makt att t.ex. utse och avsätta premiärministern och att ordna referendum på förslag av regeringen.

Det finns 10 kandidater i presidentvalet, men de som väntas gå vidare till andra omgången är socialisten Francois Hollande och sittande presidenten Nicolas Sarkozy. Båda var här på la Réunion för några veckor sen och jag hade då möjligheten att lyssna på deras tal.

Sarkozy är helt klart en skicklig retoriker och väldigt karismatisk.

Ser ni hur han ler åt den finska paparazzin?

Hollande har en fördel av att inte behöva försvara de åtgärder han tagit under de senaste 5 åren, men jämfört med Sarko kändes hans framtoning något mjäkig.

Finlandsbesöket ville skaka hand med kandidaten men det gick inte.

Båda kandidaternas tal på plats här var väldigt regionsspecifika. Det de tog upp är de två stora frågor som snurrat på aktuelltsidorna ända sen jag kom (och antagligen långt före): arbetslösheten och la vie chere (det dyra livet). Arbetslösheten är ju 30 % (hela 60 % bland unga) och folk har överlag svårt att få ekonomin att gå ihop här. Sarko går på linjen är att réunionnaiserna själva måste hitta medel för att skapa jobb åt sej och inte kan räkna med hjälp från la métropole gällande allt. Hollande igen var lite mer ospecifik, men menade ändå att staten måste hjälpa till att skapa jobbsituationer för att möjliggöra att utbildade réunionnaiser stannar kvar eller återvänder till ön. Enligt flera prognoser borde Hollande vinna första omgången, vilket skulle innebära att det är första gången på väldigt länge en sittande president slås av en utmanare. Vi får ser hur det går. 

En intressant sak med båda kandidaternas tal på plats var att ingen nämnde något om EU eller den skuldkrisen. Politikjournalisten menade att det delvis beror på att de har rätt likadana åsikter om EU, men också att det inte intresserar folk här. Man har sina egna problem att tampas med och kandidaterna valde att fokusera på dem.

 På Hollandes valmöte flaggades det trots allt med minst lika många EU-flaggor som nationens flagga.

På Sarkos valmöte var den enda EU-flaggan den som stod uppe på scenen bredvid den franska flaggan och talarpodiet.

Vad betydelsen av detta är kan jag inte säga. Däremot kan jag berätta att oberoende av vem som vinner valet kommer Frankrikes nästa president att vara kort i rocken.

Själv ska jag tillbringa kvällen på redaktionen för att följa med rösträkningen och rapporteringen därifrån. Tror det blir riktigt intressant!

Tolkningsfråga

Det finns en genetisk sjukdom som enbart existerar på la Réunion. Den kallas för Larsen-Bourbon syndromet.

I dag är syndromet huvudrubriken på la une, första sidan. I går kväll före tidningen gick i tryck diskuterades det hur man skulle utforma rubriken för att locka till lösnummersförsäljning.

En högt uppsatt man på tidningen tyckte att det var viktigt att det specificerades vad syndromet innebar, eftersom Larsen-syndromet annars kunde associeras med öronsjukdomar.

Vadå öron? tänkte jag. Larsen-Bourbon syndromet låter ju som något som drabbar en person med ett mycket välfyllt barskåp.

Borta bra, men...

Det finns mycket jag skulle vilja skriva om just nu. Jag kunde berätta om det kommande franska presidentvalet och hur en kandidat efter den andra flugit in till ön för att övertyga väljarna om att rösta på just honom eller henne. Jag kunde skriva om hur den réunionnaisiska kulturen är en blandning av en mängd olika kulturer, som alla verkar passa ihop på ett lite ovanligt sätt. Jag kunde nämna hur stort och viktigt påskfirandet var här och hur det tog sej uttryck. Och jag kunde såklart berätta om lite fler turistiga grejer jag gjort.

Jag väljer ända att skriva om hemlängtan.

Hemlängtan.

När man insett att även om gräset kanske är grönare på andra sidan jordklotet (bildligt i alla fall) finns det också en mängd saker hemma som är svåra att vara utan. Potatis och lingonsylt förstås, men också alla människor.

När man helst av allt skulle vilja träffa vännerna hemma och bara prata över en stor kopp kaffe. När man en tisdagskväll skulle vilja traska iväg på Floraövning och fundera över livets stora frågor efteråt. När man skulle vilja sitta i köket hemhemma och gnabbas med familjen. När man t.o.m. börjar sakna minisysterns outsinliga hästsnack. När man inser att man faktiskt ser fram emot att komma hem om en tid. När man börjar planera för allt roligt man ska göra på sommaren och genast skulle vilja föreslå alla fantastiska idéer åt någon, trots att det är flera månader till sommaren...

Hemlängtan är en fascinerande känsla som gör en väldigt ambivalent. Å ena sidan vill jag inte åka hem, jag har ju inte hunnit uppleva allt ännu. Å andra sidan finns det ju allt det där roliga som väntar hemma...

Egentligen får man väl se det som en bra känsla. Åtminstone i mitt fall tyder den på att jag har det bra här, men att det även finns ett liv hemma som är värt att komma tillbaka till. Den tanken gillar jag.

La cuisine créole

En del har frågat och somliga undrat vad man äter här.

Det finns egentligen tre basingredienser i det réunionska köket: ris, bönor/linser och kött.

Ris äter man hela tiden. I supermarketarna säljs det i stora påsar om 10 eller 15 kg, inte som hemma direkt.

Bönor och linser hör också till varje måltid. Vita, bruna, röda... de finns i alla varianter och storlekar.

Köttet kan vara både gris, nöt, kyckling eller fisk. Man äter även anka och kanin, men det hör till de mer ovanliga rätterna. Köttet kan tillreds på en mängd olika sätt, vet tyvärr inte tillräckligt mycket om saken för att berätta mer om hur det görs. Skulle kanske säga att det blir lite grytliknande rätter. På bilden ser ni en carri de canard.

En viktig detalj till varje måltid är le rougail. Le rougail kan bestå av nästan vad som helst blandat med superstarka piment, ungefär chili. På bilden nere till vänster syns en rougail baserad på lök. Tanken är att lite krydda ska väcka aptiten när det är så varmt. Det funkar, även om det ibland blir så starkt att det tåras i ögonen och man får sitta och tugga vitt bröd i fem minuter för att lugna ner sej.

Till maten dricker man vatten eller vin, eller varför inte une dodo. Une bière bourbon, eller som den heter i folkmun, une dodo, är den mest kända och marknadsförda ölen på ön. Den är väldigt lätt och fruktig och riktigt god en varm dag.

Kuriosa

Ca 90 % av alla bilar här på la Réunion är vita.

Såg den första röda bilen på 1½ månad i förrgår.


Uppdatering:
Jag blir lite glad av att höra att det är andra än jag som tycker det här är lite lustigt.
Den mest sannolika orsaken till varför en så stor del av alla bilar är vita är kanske ändå att vitt inte håller kvar så mycket värme.
En annan teori är att vitt kanske är den billigaste bilfärgen.
Vad tror ni?

Snabb update

Med jobbdagar från 9-18+, finlandsbesök och en internetanslutning som endast fungerar efter kl 21 har det tyvärr inte blivit tid över att blogga den senaste veckan.

Jag har ändå hunnit med en hel massa skojiga saker. Jag har bl.a.:
- sprungit två kilometer i högklackat för att hinna fram till ett möte med Frankrikes president.
- beundrat vattenfall vid Takamaka.
- vandrat vid vulkanen le piton de la Fournaise.
- strandslöat och bränt fötterna på den svarta sanden.
- skrivit ännu en artikel och utan att skämmas bett intervjuoffren skriva sina namn och titlar i mitt anteckningsblock. Titlar är viktiga här.
- gått på lanseringen av ett nytt vin från Chai de Cilaos. Gott.
- gått på fotoutställning av en fotograf jag var med och intervjuade för några veckor sen.
- ätit den absolut bästa efterrätten hittills: tarte à la rhubarbe. Bildbevis finns inte eftersom jag hann äta upp den snabbare än blixten.

I dag var det förresten tsunamivarning här. På grund av en jordbävning i Sumatra lyfte de beredskapen ungefär mitt i dagen. Varningen togs bort några timmar senare eftersom mer information visade att den tsunami som kanske når la Réunion kommer att vara högst 10 cm. Tur det.

Söndagssysselsättning

La Roche Écrite.

19 km + 5 km tur-retur från sista busshållplatsen till vandringsledens början.
7 timmar inklusive pauser.
1200 m stigning - från 1000 m till 2200 m.


Regn, dimma och moln (men också lite sol).


Välutmärkta stigar...


...om än något leriga och hala.

Målet!
Till höger cirkeln Mafate och till vänster cirkeln Salazie.
Ju.

Superskön after-träningsfiilis.
Men nu är jag trött...