Vandring vid vulkanerna

Lyckliga jag vann en tävling och fick Mister Finland på besök för några veckor för en tid sen. Till en Mister Finlands uppgift hör ju att hålla sej i form och det är ju som vi alla vet ett kontinuerligt arbete. Vi tillbringade därför de flesta helger med att bestiga berg.

Vulkanerna, den aktiva Piton de la Fournaise och den till synes utslocknade Piton des Neiges, var kanske vad vi kan kalla huvudmålen.

Piton de la Fournaise var först ut. En rätt lugn vandring på ca 4½ timmar från vår gîte, övernattningsstället, och tillbaka. Vi såg... lavasten. Och lite mer lava...sten. Och en rykande kraterbotten när vi kom upp på toppen. Det senaste utbrottet var 2010, och det var rätt fascinerande hur man kunde se skillnaden mellan olika utbrott på färg och form på stenarna. Vädret visade sej från sin bästa sida och vi kunde se ända till toppen på föremålet för nästa vandring, vilken ändå är en bra bit bort.

Plaine des Sables - månlandskap på väg mot la Fournaise.

Piton de la Fournaise nedifrån.

Vy mot öster ungefär halvvägs upp.

På toppen.

Kratern av Piton de la Fournaise. Senaste utbrott: 2010.

Vissa åkte rutschkana ner...

Den lite tuffare bergsbestigningen gick upp till Öns högsta topp, Piton des Neiges. Först 2½ timme uppåt på välskötta, men branta stigar. Mjölksyra i benen. Där, utanför följande gîte, slog vi upp vårt lånade tält för att sova en natt i regn och rusk. Klockan 04.00 steg vi upp och en halv timme senare var vi och ett lämmeltåg på väg uppför den sista delen av stigen, för att se toppen i soluppgången. Efter ca 1½ timme efter vandring i pannlampans sken var vi framme. På toppen var det jättekallt och fast vi hade både jackor, byxor och en sovsäck som skydd frös vi rejält. Vädret var inte lika gynnsamt som när vi vandrade upp till Piton de la Fournaise, och vi såg därför inte den panoramavy över hela ön man i molnfritt väder kan se. Förutom en fin soluppgång över molnen såg vi också en vy över Cilaos-cirkeln och övergången från Cilaos-cirkeln till Mafate-cirklen. Och vi såg havet... Vandringen ned gick riktigt bra, även om vaderna gjorde mej påmind om helgens ansträngningar flera dagar efteråt.

Mellan 20 och 30 personer startade från stugan mitt i natten!

Soluppgången!

Cilaos när det höll på att ljusna.

Det var fullt med folk på toppen kl. 06.00.

Blickar ut över Cilaos.

På vägen ner från Piton des Neiges.

Mellan toppen och stugan, uppe på krönet av cirkeln.

Överexponerad bild av Cilaos. 

 

Vårt hurtbulleskap står sej ändå inte i jämförelse med de som tränar inför loppet la diagonale des fous. Den vandringen  på ca 160 km kräver att deltagarna springer från det ena hörnet av ön till det andra och i princip upp- och nedför alla cirklar. Den snabbaste brukar göra det på knappt ett dygn. Tävlingen gör helt klart skäl för sitt namn, vilket kan översättas till ungefär "galningarnas diagonal".