Bakslag

Efter lugnet kommer stormen, efter sol kommer regn, efter en bekymmersfri tid kommer det alltid något som skakar om en och sätter en på plats igen.

För mej hände det nu i midsommarhelgen.

Vi hade haft picknick med några andra praktikanter och ville som grädden på moset ta ett kvällsdopp vid stranden. Jag trodde att 2 personer som vaktade väskorna skulle vara tillräckligt, men icke. På något sätt lyckade någon skum liten typ få med sej min väska utan att någon märkte det. I den fanns i princip allt: telefon, hemnycklar, kamera, glasögon, plånbok, kläder, bussbiljetter... you name it.

Tur i oturen var ändå att jag samma dag köpt en ny klänning, som jag hade i en annan påse. Utan den hade jag varit tvungen att gå till polisstationen i bara bikini och handduk!

Upplevelsen var ändå inte enbart negativ. Vilma och Reetta (de andra finska praktikanterna) visade sej vara guld värda, och både VISA-kort och jobbtelefon blev spärrade inom några få minuter. Det enorma stöd jag fick av dem när jag var som mest upprörd är också en av orsakerna till att det idag inte längre känns så jobbigt. Visst, jag blev av med alla mina grejer och det kommer att krävas en del för att få ihopsamlat allt igen. Men det kunde ha varit mycket värre, både jag och mina vänner mår utmärkt. Sist och slutligen är det ändå bara materiella ting. Simturen var dessutom fantastisk, och jag skulle göra om den när som helst. Fast den här gången skulle jag sätta väskan i en plastpåse och simma med den på huvudet!

Tro det eller ej, men bakslaget slutade trots allt inte med det här. Följande dag valde en flygande varelse att tömma sina tarmar på mej och en britt, som i sitt lulliga tillstånd antagligen trodde han kunde flyga, lyckades fimpa en cigarett på min hand. Jag missade nattbussen med några sekunder och fick traska hela vägen hem, vilket tog lika länge som tåget mellan Åbo och Karis.

Bisarrt nog har jag haft en av de roligaste helgerna hittills. Vi har haft 2 superroliga picknickar, simmat, solat och njutit av sommaren. Jag har upplevt lite trista saker, men jag tror att jag lärt känna mina vänner bättre genom dem. De fanns där när jag behövde det, och jag är väldigt tacksam för den saken.

Upplevelser, vare sej de är trevliga eller inte, får en alltid att växa.

Sååå, jag undrar hur mycket man växer när man förlorar 27* saker?



* I polisanmälan har jag listat 27 saker som jag blev av med. Det är antagligen inte allt, men det som jag kommit ihåg hittills.

Kort och gott

Allt är bra. Jag jobbar mycket, men hinner göra saker på helgerna och ibland på kvällarna.
Genève är sommarvarmt just nu, härligt. I morgon är det midsommar. Hejdå.

Frauenlauf für hurtbullarna

I går deltog jag i mitt livs första 10 km-lopp. Ja, i mitt livs första lopp kan man nästan säga. Lågstadiestafetter räknas väl inte.

Jag och Reetta tog oss till Bern redan på lördag för att vara i toppskick när startskottet till Frauenlauf skulle gå på söndag morgon. Allt gick bra, knäna höll hela vägen och jag kom i mål endast 2 minuter senare än önskat.

Fick en inblick i Thermopojkens värld och börjar lite förstå hans förtjusning över massiva löpevenemang. Det är en mäktig känsla att springa i en stor klunga med människor och bara känna hur man liksom flyter med. Ännu härligare är det att känna att man orkar öka farten ännu efter 8 km och att det går hur lätt som helst att springa förbi flera stycken!

Vad jag egentligen gör på dagarna - version 1

Min kära systeryster ville gärna veta lite mer än vad som framgått av mina tidigare inlägg. Så, eftersom det är hennes födelsedag idag (hurraaaa!) tänkte jag riskera att skriva något riktigt fel och beskriva vad det är jag egentligen sysslar med. Uppdateringar och rättelser kommer naturligtvis när jag lär mej mer!

Jag jobbar alltså som praktikant på Finlands ständiga representation här i Genève. På representationen, eller the Mission som man säger på engelska, finns det två sektorer: FN-sektorn och WTO- eller den handelspolitiska sektorn. FN-sektorn har hand om det som har med FN och de övriga internationella organisationerna (tex Röda korset och ILO) att göra, medan WTO-sektorn koncentrerar sig på handelspolitiska frågor. De flesta som jobbar här har gått den officiella "diplomatskolningen" KAVAKU.

Jag jobbar för FN-sektorn, och nu i juni ska jag bekanta mej med ILO, den internationella arbetsorganisationen, och med vapenkontroll och nedrustning.

Förra veckan började ILO:s stora årsmöte, den internationella arbetskonferensen, som pågår några veckor framåt. Mitt jobb hittills har gått ut på att svansa efter en av våra diplomater och försöka hänga med i vad som pågår. Ibland har jag bättre framgång, ibland sämre. Konferensen består av olika kommittéer, vilka alla behandlar olika arbetsrelaterade frågor, och jag har deltagit på möten för några av dem.

Tanken är att man ska man skriva en rapport hem till Finland efter att ha deltagit i en konferens eller ett möte, för att alla ska veta vad som händer. Eftersom den finska delegationen vid arbetskonferensen är stor och eftersom jag är alltför ny i uppgifterna för att förstå hur saker och ting hänger ihop behöver jag inte göra det ännu den här gången. De senaste dagarnas arbete har dock gått ut på att försöka sammanställa en minirapport över en kommittées arbete, vilken sedan kan vara till nytta när den officiella rapporten ska skrivas.

I slutet av månaden ska jag koncentrera mej på vapenkontroll och nedrustning, då jag ska rapportera från en konferens om landminor. Före det kommer jag även att assistera vid några möten där vår ambassadör ska vara ordförande.

Det som imponerat mest är faktiskt inte det att jag varje dag rör mej i FN-byggnader jag tidigare bara kunnat drömma om att strosa runt i, utan hur skickliga simultantolkarna är på sitt jobb. Talturerer översätts mellan alla möjliga språk, beroende på vilka språk som är officiella för organisationen i fråga. FN har tex sex officiella språk: arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska, medan WTO (Världshandelsorganisationen) endast har tre: franska, engelska och spanska. Med en fördröjning på några sekunder översätter simultantolkarna vad som sägs för att alla ska förstå varandra. Väldigt imponerande!

Så, det här är vad jag vet om mitt jobb så här långt. Det är massor att lära sej konstant, och varje dag inser jag hur lite jag kan. Lyckligtvis tycker jag det är jätteintressant, så det går riktigt bra att läsa in sej på alla nya aspekter!

Den som är intresserad kan läsa mer på:

Finlands ständiga representation i Genève
http://www.finlandmission.ch/public/default.aspx?nodeid=35477&contentlan=3&culture=sv-FI

Den Internationella Arbetsorganisationen
http://www.ilo.org/

Diplomatskolningen KAVAKU
http://formin.finland.fi/public/default.aspx?nodeid=15200&contentlan=3&culture=sv-FI

Lycka...

Lycka är att äta jordgubbar doppade i nutella och dricka ett glas vin efter en lång dag,

Lycka är att ha världens trevligaste Madame, som erbjöd oss att låna duschen om vår inte funkar, som granne,

Lycka är att hitta den finaste jobbkjolen på en spontan snabbshoppingtur efter jobbet,

Lycka är att Thermoboy dyker upp om några veckor,

Det är lätt att vara lycklig i Genève.

Inga foton

Vi har inte internet hemma, och det innebär att ni tyvärr inte kommer att få se några foton här på bloggen förrän jag klurat ut hur jag ska få hit dem.

Ett alternativ är att hitta ett internetcafé som har datorer som kan läsa av min kameras minneskort, ett annat är att bara sno några bilder från internet. Det tredje alternativet är förstås att inte publicera några bilder alls, utan förtrolla mina läsares fantasier med mina fantastiska beskrivningar.

Som ni märker är det ett väldigt komplicerat liv jag lever här i Genève. :)

Norden i mitt hjärta

Den finns en alldeles speciell plats i mitt hjärta för Norden och andra nordbor. Varje gång jag träffar en nordbo och vi lyckas kommunicera på våra egna språk blir jag alldeles varm inombords. Hur fantastiskt är det inte att vi förstår varandra trots att det är olika språk? Jag vägrar prata engelska så länge det ens finns en chans att öva på att förstå de andra nordiska språken.

Mitt hjärta hade alltså orsak att bli extra varmt i går när vi finska praktikanter satt och pratade svenska med en norsk och en dansk praktikant. Visst är det svårt att förstå vad de, och speciellt danskarna, säger ibland, men det är alltid värt ansträngningen.

Heja Norden säger jag!

Full rulle

Ni vet hur många praktikperioder långt går ut på att rulla tummarna? Nå, den saker stämmer definitivt inte in på mitt jobb!

Idag är det min tredje jobbdag och sakerna jag inte kan eller vet blir bara fler och fler. Jag älskar rytmen och farten, men precis som på alla nya arbetsplatser känner jag mej ännu rätt vilsen i min nya roll. Det brukar ju gå om efter ett tag, så jag litar på att det kommer att ske här också!

Nostalgi

Vår lägenhet påminner mej om de månader jag bodde med Steffi i Paris. Då var det en etta på ca 30 m2, med en heltäckningsmatta som knappast blivit tvättad sen den satts in, högsäng i stål och rosa lavoar och badkar som gällde. Nu har vi visserligen egna sängar och badrummet går i gröna och inte rosa toner. Duschen däremot ger ut lika mycket vatten som en försinad flod...

Sällskapet kunde däremot inte vara bättre! Jag bor alltså med Reetta, pankkiirina.blogspot.com, som också praktiserar på representationen i sommar. Efter att ha städat hela söndag kväll känns allt mycket renare och jag trivs riktigt utmärkt i vårt sommarhem. I går blandade vi smet till crêpes i en kastrull och vispade om med en gaffel. Klumparna fick vi bort genom att sila smeten i ett durkslag. Köksredskap är överskattade, det blev hur gott som helst! :)