Det var en gång en liten
katt. En liten, lurvig, vitbrun kattunge, så liten att den ännu inte öppnat ögonen. Liten och hjälplös låg den mitt i den gassande solen på en
parkeringsplats när en praktikant en måndag morgon traskade förbi. Ingen
kattmamma i sikte. Praktikanten, som inte ville att denna bedårande varelse
skulle bli överkörd flyttade den längre in i gräset. Kattungen pep. Ett
hjärtskärande litet pip. Ett sådant pip, som bara en mycket rädd liten blind
kattunge som bara känner temperaturer och dofter kan känna. Praktikantens
hjärta led. Vad skulle hon göra? Skulle hon sätta den i väskan, gå och köpa
lite mjölk för att föda upp den och senare ta den med sej till hemlandet? Eller
bara lämna den till sitt öde? Tänk ändå om någon körde över kattungen eller om
en hund kom och bet ihjäl den... Efter lite resonerande med sej själv och de
små rösterna beslöt praktikanten sej för att lämna kvar kattungen. Det kanske
ändå var det bästa, intalade hon sej och fortsatte promenaden till
praktikplatsen.
Timmarna gick. Praktikantens tankar svävade runt kattungen och
dess öde. Jag kan ju alltid gå förbi platsen där den låg på väg hem, tänkte
hon. Om den är kvar är det säkert ett tecken på att jag borde göra något. Dagen
tog slut och praktikanten påbörjade promenaden hemåt. Hon vek av vid den väg
som vanligen bara var en genväg hemåt, men som idag ledde till den speciella
kattungsplatsen. Där låg det lilla knytet ännu. Lite hade det rört på sej. Magen
höjdes upp och ner i en ojämn rytm. Det måste ha varit en tung dag. Praktikanten
tittade på det med en klump i halsen. Stackars liten, vad ska det bli av dej? Än
en gång funderade hon på att ta kattungen med sej, men bestämde sej först för
att gå och handla mat. Att bära på en blind kattunge i matbutiken blir nog alltför
krångligt. Så hon skyndade på stegen för att snabbt hinna handla det nödvändigaste.
I matbutiken stötte praktikanten på en bekant, vars hjärta också började blöda
när hon fick höra om den lilla ensamma kattungen. Tillsammans bestämde de sej
för att göra något, och började med att köpa lite mjölk för att kunna mata det
lilla livet. Sedan skyndade de sej att fylla sina korgar med de andra
förnödenheterna de behövde, packade väskorna och satte av mot kattungsplatsen.
När de kom fram var det redan mörkt. De försökte lysa med lamporna, men
ingenstans såg de den lilla, ensamma kattungen. Den var försvunnen. Kanske hade
mamma katt kommit och hämtat sitt lilla barn. Kanske hade någon annan hört
pipen och förbarmat sej. Kanske hade en hund kommit och...
Oooh vilken kameleont! Fin! Har du själv fotat?
SvaraRaderaJa, o jag tycker att vi säger att mammakatten hade kommit o hämta sitt barn. Bäst att inte tänka på det andra alternativet. *snyft*
Ja, visst är den! Helt sjukt att det kan finnas så färggranna djur. Stötte på den när vi var på väg till stranden en dag, så det är mitt eget foto.
RaderaOch angående katten... ja, det måste nog vara mamma katt som hämtat sin unge. Nåt annat funkar inte.