måndag 23 april 2012

Il était une fois...

Det var en gång en liten katt. En liten, lurvig, vitbrun kattunge, så liten att den ännu inte öppnat ögonen. Liten och hjälplös låg den mitt i den gassande solen på en parkeringsplats när en praktikant en måndag morgon traskade förbi. Ingen kattmamma i sikte. Praktikanten, som inte ville att denna bedårande varelse skulle bli överkörd flyttade den längre in i gräset. Kattungen pep. Ett hjärtskärande litet pip. Ett sådant pip, som bara en mycket rädd liten blind kattunge som bara känner temperaturer och dofter kan känna. Praktikantens hjärta led. Vad skulle hon göra? Skulle hon sätta den i väskan, gå och köpa lite mjölk för att föda upp den och senare ta den med sej till hemlandet? Eller bara lämna den till sitt öde? Tänk ändå om någon körde över kattungen eller om en hund kom och bet ihjäl den... Efter lite resonerande med sej själv och de små rösterna beslöt praktikanten sej för att lämna kvar kattungen. Det kanske ändå var det bästa, intalade hon sej och fortsatte promenaden till praktikplatsen. 
Timmarna gick. Praktikantens tankar svävade runt kattungen och dess öde. Jag kan ju alltid gå förbi platsen där den låg på väg hem, tänkte hon. Om den är kvar är det säkert ett tecken på att jag borde göra något. Dagen tog slut och praktikanten påbörjade promenaden hemåt. Hon vek av vid den väg som vanligen bara var en genväg hemåt, men som idag ledde till den speciella kattungsplatsen. Där låg det lilla knytet ännu. Lite hade det rört på sej. Magen höjdes upp och ner i en ojämn rytm. Det måste ha varit en tung dag. Praktikanten tittade på det med en klump i halsen. Stackars liten, vad ska det bli av dej? Än en gång funderade hon på att ta kattungen med sej, men bestämde sej först för att gå och handla mat. Att bära på en blind kattunge i matbutiken blir nog alltför krångligt. Så hon skyndade på stegen för att snabbt hinna handla det nödvändigaste. 
I matbutiken stötte praktikanten på en bekant, vars hjärta också började blöda när hon fick höra om den lilla ensamma kattungen. Tillsammans bestämde de sej för att göra något, och började med att köpa lite mjölk för att kunna mata det lilla livet. Sedan skyndade de sej att fylla sina korgar med de andra förnödenheterna de behövde, packade väskorna och satte av mot kattungsplatsen. När de kom fram var det redan mörkt. De försökte lysa med lamporna, men ingenstans såg de den lilla, ensamma kattungen. Den var försvunnen. Kanske hade mamma katt kommit och hämtat sitt lilla barn. Kanske hade någon annan hört pipen och förbarmat sej. Kanske hade en hund kommit och... 
Lite besvikna, men samtidigt lite lättade fick de fortsätta sin färd hemåt utan kattunge. Det var nog det bästa trots allt.

Den réunionnaisiska kameleonten har inget med sagan att göra.

2 kommentarer:

  1. Oooh vilken kameleont! Fin! Har du själv fotat?

    Ja, o jag tycker att vi säger att mammakatten hade kommit o hämta sitt barn. Bäst att inte tänka på det andra alternativet. *snyft*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är den! Helt sjukt att det kan finnas så färggranna djur. Stötte på den när vi var på väg till stranden en dag, så det är mitt eget foto.
      Och angående katten... ja, det måste nog vara mamma katt som hämtat sin unge. Nåt annat funkar inte.

      Radera