Hela sommaren har jag gått omkring och beklagat mej över min pannlugg. Först fick alla som bara öppnade öronen till lust och leda höra hur det gick till när jag i maj gick hem från frissan med pannlugg, något som inte alls var meningen. Sen var det ojande och vojande över hur sned och kort den var, för att inte tala om hur otroligt mycket skötsel den krävde, vilket ändå inte garanterade ett vackert resultat.
Jag ska inte gå in på mera detaljer, men jag lovar att det var tufft för de som tvingades lyssna på mitt jämmer.
Så småningom lärde jag mej leva med pannluggen. Den växte och blev längre, och efter lite uppjämning påminde den inte lika mycket om en 5-årings verk. Trots det föll den inte Thermopojken i smaken, och även om jag själv nästan börjat gilla den hägrade en framtid med mindre stressiga morgnar för min inre syn. Med en motivation lika stark som när jag sökte in till universitetet lät jag den alltså växa och frodas under månader 3, för att någon konstnärlig själ sedan skulle tvinga den att underkasta sej saxen som ett led i omvandlingen mot den pannlugg-på-väg-att-växa-ut-men-ändå-ack-så-snygg jag var ute efter.
På tal om passfoton. Borde man inte få SE sina passfoton före de printar dem ifall man frågar? Det tycker jag hör till god kundbetjäning. Det tyckte de inte i fotoaffären på gågatan i Jeppis. Där bemöttes frågan med ett "passfoton ska va dåliga" och "du kommer ändå inte att se ut såhär om 40 år". NÄHÄ? Men kan jag inte få vara nöjd med mitt passfoto åtminstone några år?
Dålig kundbetjäning och snorkiga försäljare är något av det värsta jag vet och ett superbt sätt att bli av med mej som kund.**
* I övrigt var jag jättenöjd med min frissa. Synd bara att hon inte kunde prestera mirakel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar