Smittad av friluftssjukan

Schweiz är känt för sin fantastiska natur och närheten till bergen. Det här är också en sak som märks väldigt bra i gatubilden. Enligt pålitliga källor är stan alldeles tyst och tom under vinterhelger, för alla är ute och åker skidor. Nu, under sommaren, är det väldigt vanligt att man träffar folk med vandringskängor, stavar och ryggsäckar på ryggarna i spårvagnen – alla redo att ta sej an något av de närliggande bergen eller någon av de åtskilliga vandringsleder som finns.

Även jag har smittats av denna plötsliga längtan efter att kämpa mot rullande småstenar i ett försök att komma närmare molnen. För två helger sedan besökte B och jag glaciären Les Diablerets och igår åkte vi till Jurabergen för att vandra lite. Vandringen upp till och ner från Jurabergens näst högst topp le Reculet (1717 m) tog omkring 4 ½ timme. Jag misstänker att vi hade lite väl högt tempo på, för enligt vandringslederna skulle det ta 7 timmar... Vi hann i alla fall med bussen, vilket också var tanken med att spurta uppför de branta slätterna.

Skönt var det, men ack, så tungt. Vissa delar var brantare än andra, och åtminstone jag måste ibland hålla i mej i närliggande klippor för att hållas uppe. Härligast var det när vi kom upp ovanför trädgränsen, och stötte på en massa schweiziska kor som gick på bete. Koskällorna klingade i den tilltagande vinden och vi bara väntade på att familjen von Trapp skulle komma framspringande över ängen. Vi träffade också en amerikan som pekade ut några bergsgetter för oss. Det var så idylliskt som det bara kan bli. Och vyn... förutom att se hela landskapet runt Genève stack även Mont Blanc upp bakom molnen!

För första gången sedan stölden kände jag att det skulle ha varit roligt att ha en kamera med för att kunna visa vad vi såg. Även om bergen alltid är finare i verkligheten är det ändå lättare att föreställa sig lite av skönheten med hjälp av bilder än genom att bara läsa min text.